Nya milan i Ulrika

 

Här tänkte jag skriva lite om kolning och lite av varje.

Kolarkonsten är ju väldigt gammal och man anser att kolning har förekommit i 6000 - 8000 år. Ganska imponerande att en så gammal konst fortfarande lever kvar.. Under andra världskriget fick kolningen ett uppsving eftersom det inte gick att importera stenkol då. Tiden 1945 - 1950 dog kolframställning i mila i praktiken ut. Numera är det en liten mängd som produceras av entusiaster som vill bevara hantverket.

 

Den 2 augusti cirka klockan 18 värmdes så Eleonora III. Såvitt vi kan se så fungerade det som det skulle. Egon Karlborg Sjöng "Jag väntar vid min mila" innan arbetslaget började med värmningen. Först så ska man skjuta salut med två skott. Det ordnade Stig Bergqvist med hagelbössan. Högst upp på toppen stod han och avfyrade saluten. Det var dags för några yngre förmågor att lära sig lite av "Kolarmästaren" Jan-Erik "Kolarjanne" Andersson. Bertil Andersson utnämnde Janne till kolarmästare. Passande med tanke på hans kunskaper. Efter värmning av skorsten och införande av tändveden så den kom mitt under milan och nu kolar den så fint. Sned blev den men nu har det bättrat sig lite. Det blir så när den sjunker ihop i takt med att den kolar. Det försvinner en del volym vid kolning. Samtidigt som volym försvinner så blir energin kvar. en av anledningarna till att man kolade ved djupt inne i skogarna var att kol var lättare att transportera. Vikten på kol är avsevärt lägre än på ved, med bibehållet energiinnehåll.

Nu ska milan gå klart och under tiden den går måste den vaktas dygnet runt. Ett vaktschema är utarbetat och det finns personal hela tiden där. De kan vila i kolarkojan och där finns en husvagn med det nödvändigaste.

 

Fortsättning följer

 

E-post
info@ulrikainfo.se

Webbansvarig

Christer Sandberg